Talare 1 (00:00:05,600) Det var inte en liten mängd ubåtskränkningar vi talar om, utan det pågick i stort sett ständigt någon form av ubåtsjakt i Sverige under 80-talet. Jag tänkte i den här föreläsningen uppehålla mig kring ett antal ubåtskränkningar under 1980-talet och sätta in dem i ett sammanhang av det större kalla kriget, försöka analysera och komma lite närmare vilka effekter de fick i Sverige och på det svenska samhället.

Man pratar ibland om 80-talet som det glada 80-talet. Men jag skulle nog vilja påstå att 80-talet kännetecknades nästan lika mycket av oro, dels för det stora kalla kriget i sig, att det var en väldigt intensiv period i kalla kriget på 80-talet, men också att ubåtskränkningarna bidrog till att skapa en oro i samhället i Sverige på 80-talet. Kalla kriget kommer närmare Sverige och märks på ett sätt som kanske inte varit fallet sen 1950-talet om man ska försöka jämföra olika årtionden. Så jag kommer så småningom att komma in på ett antal mer kända och stora ubåtskränkningar. Men innan dess tänkte jag göra en liten utvikning och titta lite närmare på kalla kriget i stort, vad som händer här i början på 80-talet för att det är viktigt för att förstå de här ubåtskränkningarna och de effekter de fick också i samhället.

På 70-talet, så hade ju kalla kriget varit inne i en fas där det var lite mer avspänt och var lite lugnare, inte lika intensiv konflikt, men i slutet på 70-talet så började man i USA tycka att avspänning inte var bra för USA helt enkelt, att det var bara Sovjetunionen som hade något att vinna på den här avspänningen så att Ronald Reagan som blivit president 1981 hade gått till val på ett väldigt starkt upprustningsprogram och menade att nu måste vi sätta hårt mot hårt mot Sovjetunionen och det gjorde att kalla kriget gick in i en väldigt intensiv fas under första hälften av 1980-talet. Och det märks väldigt tydligt i Sverige. Sverige hade ju valt att försöka i möjligaste mån stå utanför den här konflikten genom att inte gå in i någon av de två konkurrerade militärallianserna, Sverige var inte medlem i varken Nato eller Warsawapakten, utan har då valt en alliansfri politik och tanken var att vi skulle kunna stå utanför ett potentiellt tredje världskrig eller vilket krig som helst i närområdet. En viktig del i den här neutralitetspolitiken var också
det som kallas för förtroendeskapande, det gäller att skapa förtroende på båda sidor för att Sverige verkligen skulle vara neutralt i händelse av krig
mellan de här blocken. Så problemet med förtroendeskapande är självklart att det är svårt att veta om man har lyckats och inte lyckats och just ubåtskränkningarna kommer ju tolkas som ett hot mot Sverige och det kommer leda till en debatt om den svenska säkerhetspolitiken, om Sverige gjorde rätt saker. Så ubåtskränkningarna var viktiga på det sättet också, förutom att de sågs nog som ett hot mot Sverige under den här perioden.

Det som sen händer då för Sveriges del är att man kommer fram till under 70-talet i olika säkerhetspolitiska bedömningar att läget är mer utsatt för Sverige i slutet på 70-talet, början på 80-talet är det många säkerhetspolitiska bedömningar som kommer fram till slutsatsen att allt större intresse från supermakterna riktas mot norra Europa och det betyder också ett svårare läge för Sverige, men det leder inte till mer pengar för försvaret som försvaret hade hoppats på och marinen varnar i press och medier under den här periodenmför att de har lite med pengar. De kommer ha svårt att kunna utföra sitt uppdrag om det blir krig. Det är mot den här bakgrunden som de här ubåtskränkningarna börjar utspela sig under 80-talet.

Det är starkare spänningar i det stora kalla kriget. Intresset för norra Europa
har ökat i den här konflikten också. Då kommer plötsligt en massa rapporter in till marinen om misstänkta undervattenskränkningar. Ubåtskränkningar hade förekommit tidigare under kalla kriget också, men de var inte lika många. De ändrar också karaktär under 80-talet. Tidigare när en ubåt hade
upptäckts på svenskt vatten så hade den lämnat och åkt ut på internationellt vatten igen. Nu var inte det fallet, utan nu stannade ubåtarna kvar och från marinens sida uppfattar man det som att man ville testa deras förmåga
och se om det var möjligt för marinen att jaga ubåt i Sverige. Ubåtskränkningar blev ett väldigt stort problem, inte bara för marinen, för marinens del gällde det att försöka hitta de här ubåtarna och försöka avvisa dem. De ska inte vara i Sverige, de ska inte vara i våra vatten, och marinens uppdrag var att stoppa dem. Men det blev inte bara en fråga för marinen, det blev en fråga för politiker, det var ju en säkerhetspolitisk fråga det här också. Och tack vare den stora medierapporteringen så blev det här en fråga som
berörde i stort sett hela Sverige, hela det svenska samhället påverkades på olika sätt av det här. Det var inte en liten mängd ubåtskränkningar vi talar om, utan det pågick i stort sett ständigt någon form av ubåtsjakt i Sverige under 80-talet, kan man få intrycket av. Marinen fick under 79-89 in inte mindre än fyratusen rapporter om misstänkta ubåtskränkningar i Sverige. De här fyratusen är de som man då bedömde som trovärdiga. Utöver det fanns det väldigt många ytterligare rapporter som man kunde avskriva med en gång så att fyratusen är den siffra som man har bedömt kunde vara en ubåtskränkning.

För många i marinen innebär det också ett lite krigsliknande tillstånd, för man använder skarpa vapen för att försöka skrämma bort ubåtarna och försöka tvinga upp dem till ytan för att marinens prioritering var egentligen i första hand att stoppa de här från att komma in överhuvudtaget, men har de kommit in ta reda på vilket land de kommer ifrån. Det var inte tanken att marinen skulle sänka någon ubåt eller ta kol på besättningen ombord utan skada ubåten och få upp den till ytan och reda på vilket land som stod bakom kränkningarna. Ubåtskränkningar var ett 1980-talsfenomen som vi har sagt flera gånger, men frågan lever faktiskt än idag. Det har kommit massvis med
böcker under de här 40 åren som har varit sen U 137 gick på grund och sen ubåtskränkningarna började på allvar. Och det kommer böcker än idag på 2020-talet så det här är något av en olöst gåta som engagerar väldigt många och som ibland har betecknats som något av ett nationellt trauma för Sverige för att det var så stort, det var så mycket som hände på 80-talet och ingen vet egentligen vilket land det var som låg bakom det här och varför så många ubåtar skulle varit intresserade av Sverige. Så den här frågan är på många sätt aktuell än idag.

Det här var ju på ett sätt en osynlig fiende, det var ingen som kunde se de här ubåtarna under ytan. Det gjorde det ännu mer skrämmande, man kan inte ta på det, man kan inte liksom fästa tanken vid det här. Det rör sig under ytan, det är det dolda och mörka liksom, så det gör kanske det hela ännu mer olustigt och svårt att hantera. Så det är bakgrunden till detta som vi ska gå in på nu, några av ubåtsjakterna som jag kommer välja att gå lite närmare på. Jag har valt ut fyra exempel som visar på svårigheterna att jaga ubåt, marinen lyckades ju aldrig få upp och identifiera vilket land ubåtarna kom ifrån, förutom i ett fall med ubåten U 137 när den självmant gick på grund i Karlskrona skärgård, men utöver det så har Sverige aldrig lyckats identifiera vilket land som står bakom de här kränkningarna.

Den första ubåtskränkningen på 80-talet som jag valt att prata närmare om utspelade sig i Stockholmsområdet vid Utö, Huvudskär. Det var i september 1980 när marinen upptäckte en ubåt i det här området och gjorde som man gjort tidigare, man varnade den och förväntade sig förmodligen att den skulle
lämna svenskt vatten då som tidigare varit fallet. Men det skedde inte den här gången, utan den gick snarare längre in mot svenskt vatten. Den försökte stanna kvar i området och den gömde sig och de marina styrkorna på plats fick intrycket av att den försökte testa dem och att det var något av en katt- och råttalek som den höll på med där. Det här kom sen att sätta mönstret för de fortsatta ubåtskränkningarna under 1980-talet. Det var så att när en ubåt blev upptäckt så stannade den kvar i området ett bra tag och utmanande de svenska styrkorna innan den sedan lyckades ta sig därifrån. För det är ju faktiskt så att Sverige har bara i ett enda fall lyckas identifiera det land som en kränkande ubåt kom ifrån, och det var i oktober 1981 när den sovjetiska ubåten U 137 gick på grund här utanför Karlskrona.

Det är nästa ubåtskränkning jag har valt ut under 80-talet. Den följer inte mönstret. Den följer inte alls mönstret som övriga ubåtskränkningar gjorde för att i det här fallet så var det en sovjetisk ubåt som hade gått in på svenskt vatten och gick på grund i ett militärt skyddsområde i Karlskrona
skärgård i slutet på oktober 1981. Så det är en helt unik händelse, aldrig funnits nåt liknande i Sverige. Det finns inget internationellt exempel heller på en liknande händelse att ett främmande lands ubåt har gått in på ett annat lands territorium och gått på grund, möjligtvis att det kanske har
hänt något liknande i krig, men aldrig i fredstid. Så det här är en väldigt speciell och väldigt unik händelse. Det var som sagt var i slutet på oktober 1981. Det var på morgonen som en fiskare upptäckte den här ubåten och rapporterade in till marinen så det var inte marinen själv som lyckades upptäcka den och det blev naturligtvis ett stort pådrag för att skydda den här ubåten. Det var en sovjetisk styrka på väg som man befarade skulle kunna
gå in på svenskt vatten och försöka dra loss ubåten och ta med sig den hem igen. Men den sovjetiska styrkan stannade vid svenska territorialvattengränsen och gick alltså inte in på svenskt territorium. Men det var ändå en väldigt spänd situation militärt, i den sovjetiska militärstyrkan
utanför gränsen och Sverige byggde upp sin militära styrka på svenskt territorium både på öarna runt omkring den här ubåten och också på havet såklart ut mot gränsen där de sovjetiska fartygen befann sig. Så det var en väldigt spänd situation och en dramatisk händelse får man väl säga, men det hela löste sig efter 10 dagar ungefär genom förhandlingar mellan den svenska regeringen och den sovjetiska motparten. Det som Sverige då lyckades få igenom var att Sverige själva skulle bärga ubåten och dra loss den från grundet, Sovjetunionen skulle betala för kalaset. Sovjetunionen skulle be om ursäkt för kränkningen, en officiell ursäkt till Sverige. Det kom också från Sovjetunionen vilket inte var helt vanligt, för Sovjetunionen var inte kända för att medge några fel, och Sverige ville då också fråga ut fartygschefen ombord för att kunna ta reda på varför ubåten hade gått på grund. Det skulle inte ske på den sovjetiska ubåten utan på svenskt territorium och inte i det här skyddsområdet, för militärt skyddsområde var ett område som fanns på olika ställen i Sverige, där utlänningar inte alls
fick uppehålla sig, så det hade varit en väldigt besvärande situation Sverige om det hade varit tillåtet att hålla utfrågningar i det här skyddsområdet med den sovjetiska besättningen. Det fjärde kravet som också uppfylldes var att man skulle få inspektera i ubåten och titta sig omkring och försöka komma på varför den hamnat där den gjorde och vad den hade haft för uppdrag i det här området ville man gärna ta reda på från svensk sida. Så det var under många dagar en ganska spänd situation men till sist löste sig det hela
på ett väldigt fredligt och för Sverige lyckosamt sätt. Det hade kunnat sluta
på annat sätt också, men det löste sig väldigt bra får man säga. Själva incidenten i sig var ju väldigt uppmärksammad och väldigt uppseendeväckande, men det kanske allra största och det mest bestående intrycket av den här incidenten är ändå det besked som statsminister Thorbjörn Fälldin lämnade samma dag som ubåten var på väg att återgå till Sovjetunionen, nämligen att det fanns kärnvapen ombord på den här ubåten. Det var en jättestor överraskning. Det var ingen som hade tänkt sig att den här ganska gamla ubåten från 1950-talet skulle kunna åka omkring med kärnvapen på ett vanligt uppdrag i fredstid. Man tänkte sig kanske att det fanns kärnvapen ombord på någon av de mer moderna ubåtarna som Sovjetunionen hade i Östersjön, men inte på den här typen av ubåtar. Man ska komma ihåg att kärnvapen var en jättestor fråga som var väldigt aktuell
i början på 80-talet. Risken för kärnvapenkrig antogs vara jättestor. Man var väldigt orolig över att det skulle kunna bli ett tredje världskrig som skulle kunna övergå i kärnvapenkrig, så den här frågan var egentligen det som debatterades mest, efter att själva incidenten var avklarad så var det faktumet att det var kärnvapen ombord som kom att få mycket utrymme
i diskussionerna efteråt. Det var känslor av förvåning och oro som uppkom efter man hade fått reda på att det fanns kärnvapen ombord. Känslorna av oro kan man väl säga förstärktes ytterligare, dels då att oro fanns för att en sovjetisk ubåt hade gått in på svenskt vatten. Vad skulle den egentligen ta sig för här? Vad var poängen med det? Vad hade Sovjetunionen för planer gentemot Sverige?

Den här oron kan man väl utgå ifrån förstärktes av nästa ubåtsincident som jag har valt atttitta närmare på, och det är också i Stockholmsområdet. Det är Hårsfjärden 1982. Det är ungefär ett år efter U 137-händelsen som den här händelsen utspelar sig. Marinen får då också i det här området vid Hårsfjärden, nära Musköbasen i Stockholm, nära en av marinens viktigaste baser, så ett väldigt viktigt område för marinen som det här utspelar sig i. Marinen hittar då en främmande ubåt i det här området och från marinens sida är man väldigt optimistisk. Man tänker sig att gå ut i pressen och säga att: "Vi har i stort sett stängt in den här ubåten, det är bara en fråga om tid innan vi kommer få upp den till ytan och kunna säga varifrån den här ubåten kommer." Nu blev det inte så lyckosamt. Efter några dagar så tappade man kontakten med ubåten - så man lyckades aldrig få upp den här ubåten trots att man både satte in sjunkbomber och sprängde minor för att försöka skada den och få upp den så lyckades inte det. Man använder 44 sjunkbomber
och fyra minor för att vid olika tidpunkter försöka tvinga upp ubåten. Den här incidenten fick också ett annat efterspel, man tillsatte en utredning, en statlig offentlig utredning, för att ta reda på vad det egentligen var som hade hänt. Den blev färdig våren 1983 och resultatet var minst sagt uppseendeväckande och väckte väldigt mycket oro bara den rapporten och det resultatet som kom i den rapporten, för det visade sig i den här att man pekade ut Sovjetunionen som låg bakom, inte bara den här kränkningen, utan andra kränkningar mot Sverige också. Inte nog med det, man menade också att det här var ett tydligt tecken på att ubåtskränkningarna var ett led i en operativ militär sovjetisk planering mot Sverige, man menar att Sovjetunionen hade anfallsplaner mot Sverige. I efterhand har det visat sig att den här utredningen byggde sina slutsatser på indicier så det fanns egentligen
inga hållfasta bevis för att kunna peka ut Sovjetunionen, men man menade
i den här utredningen att indicierna räckte för att kunna peka ut Sovjetunionen, och resultatet blev naturligtvis en allvarlig försämring av
relationerna med Sovjetunionen och en kraftig protest från regeringens sida mot Sovjetunionen. Det skapar säkerhetspolitisk oro och oro i befolkningen.

Det visar sig väldigt tydligt en oro i en opinionsundersökning som Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar genomförde våren 1983, efter att den här rapporten hade blivit offentlig. De gjorde sådana mätningar
kontinuerligt den här organisationen och våren 1983 kom man fram till i svaren att 45 procent av den svenska befolkningen uppfattade Sovjetunionen som ett direkt hot mot Sverige. Tidigare hade den här siffran kanske legat runt 20-25 procent, men den fick en väldigt skjuts uppåt i samband med det här, så det var en väldigt spänd stämning i det svenska samhället, det var en väldigt orolig tid. Det var en infekterad debatt om den svenska säkerhetspolitiken vilket ubåtskränkningarna väldigt mycket bidrog till att skapa, för att marinen hade inte lyckats få reda på var ubåtarna kom ifrån och vad deras syfte var. Pressen på marinen att lyckas och likadant regeringen också att ge marinen de förutsättningar som de kunde behöva för att lyckas ökade kontinuerligt.

Nästa stora ubåtsjakt vi ska titta på är en som utspelar sig här i Karlskrona 1984. Den är intressant av den anledningen att det är en väldigt utdragen ubåtsjakt som höll på i ungefär två månader. Det skedde väldigt nära
staden Karlskrona då, nära befolkningen så att de verkligen kunde uppleva det här. Det var inte långt ute till havs utan det var väldigt nära centrum -som den här ubåtsjakten utspelade sig och befolkningen kunde följa det på första parkett. Allmänheten blev väldigt engagerad i den här ubåtsjakten. Det rapporterades om dykgrodmän som rörde sig på öarna ute i skärgården, man sökte spioner på land här som kunde tänkas hjälpa ubåten, så polisen sökte igenom sommarstugeområden, man gjorde tillslag mot lägenheter i staden där man trodde det kunde finnas sändare som då kunde hjälpa den här ubåten. Skärgården och Karlskrona skärmades av ifrån varandra, militären slog en järnring runt skärgården och alla som skulle ta sig till och från öarna kontrollerades, bussarna genomsöktes, det var beväpnade vakter som då sökte igenom alla fordon som rörde sig mellan skärgården och staden. Så det var en väldigt intensiv tid där. Det användes ganska mycket vapen också, 23 sjunkbomber, 28 chockladdningar, det vill säga varningsskott mot antingen en ubåt eller mot dykare. Man kastade 63 handgranater för att på olika sätt försöka stoppa det som man trodde var någon form av, antingen dykare eller dykfarkost eller ubåt i området.

Oro i befolkningen fanns det självklart. Det verkar varit en spänd situation bland militären också, vilket det faktum visar att militära vaktposter använde sina handeldvapen vid ett femtontal tillfällen under den här incidenten för att försöka skrämma bort potentiella misstänkta dykare i området. Så det var en väldigt spänd situation under den perioden. Men inte heller den här gången lyckades marinen få upp någon ubåt till ytan utan efter ett tag så fick man inga nya indikationer utan det hela rann ut i sanden den här gången också. Det här fick självklart följder för synen på Sveriges läge, Sveriges säkerhetspolitik, marinofficerare var väldigt bekymrade över det som hände. Kungliga örlogsmannasällskapet, som är en sammanslutning för sjöofficerare, menade i november 1984 att det här var den svåraste situation som Sverige befunnit sig i sedan andra världskriget att det var den absolut mest utmanande säkerhetspolitiska situationen som förekommit sedan andra världskriget. Inte nog med det, ett år senare, i november 1985, så gick chefen för kustflottan ut till pressen och hävdar att marinen har inte tillräckliga resurser för att kunna skydda Sveriges kust. Det kommer inte att gå i ett krigsläge att hantera det. Sådana rapporter har vi hört nu på 2000-talet, men på 80-talet var det här något nytt. Det här var något unikt att marinen på det här sättet kritiserade sin tillgång på  material och sina möjligheter att utföra sitt jobb. Marinofficerare var väldigt bekymrade över den säkerhetspolitiska situationen och menade att regeringen tog inte det här på det allvar som den borde göra. I slutet på 1985 och början på 1986 så var det debattartiklar i både DN och Svenska Dagbladet från en grupp marinofficerare som väldigt hårt kritiserade regeringen och menade att de inte alls tog situationen på allvar. De hävdade att både statsministern och försvarsministern ljög för det svenska folket. Att marinofficerare på det sättet uttalar sig i politiska frågor är ett tecken på den väldigt spända och väldigt oroliga situation som rådde och att man kände sig, från de här personernas sida, tvungen att gå ut i pressen och att försöka understryka allvaret i det här läget som rådde. Pressen på marinan var ju väldigt stor att lyckas med någon av de här ubåtsjakterna, att få upp en ubåt, och i det kan man väl också hitta kanske en anledning till att reglerna för att använda skarpa vapen mot de här kränkande ubåtarna blev mindre restriktiva ju längre 80-talet gick. Till en början så krävdes det tillstånd från allra högsta militära ledning för att man skulle få använda vapen och det krävdes tillstånd från ÖB att sätta in vapen. Men i slutet på 80-talet så räckte det med att det var en person på plats som hade ansvaret som gav tillstånd till att använda vapen, så att man förflyttade tillståndet väldigt långt ner i kedjan. Ett tecken på det är att man också satte in mer vapen i den sista ubåtsjakten som vi ska komma in på här.

Det är en ubåtsjakt som utspelar sig 1988 vid Hävringe utanför Oxelösund. Marinen hade fått kontakt med en ubåt. De tyckte sig ha en god position var den befann sig. Man beslutade om att sätta in en stor vapeninsats i det här läget. 84 antiubåtsgranater, ett vapen som var speciellt framtaget för att skada en ubåt och få upp den till ytan. Man använde också 60 sjunkbomber under den här incidenten. Det var en väldigt, väldigt stor vapeninsats, men inte heller den här gången lyckades man få upp någon ubåt till ytan och kunde inte heller den här gången bestämma vilket land som hade varit inblandat i den här incidenten.

Då kan man såklart fråga sig varför marinen inte lyckades med någon av de här ubåtsjakterna under 80-talet och inte heller 90-talet för den delen. De som är experter på det här området brukar säga att Östersjön är ett väldigt bra område för ubåtar att gömma sig i för det finns många bra gömställen för ubåtar och det är väldigt svårt att hitta ubåtarna i Östersjön. Till det kan man lägga att marinen i början på 80-talet inte var särskilt duktig på att jaga ubåt, det var ingenting man hade övat så mycket på på 70-talet. Utrustningen var bristfällig, det fanns inte så mycket utrustning som kunde hjälpa till att hitta eller vapen som man kunde sätta in mot ubåtar, utan marinen hade till största delen haft uppgiften att utbilda värnpliktiga till krigsorganisationen. Det var till stor del en utbildningsorganisation under 70-talet. (00:25:23,879)