I samlingen har vi runt 50 minor från olika tidsperioder. Från tidiga Ostermans torpedmina konstruerad på 1830-talet till moderna kalla kriget-varianter. Nu har vi fått chans att komplettera samlingen med en typ som vi tidigare saknat, nämligen sjömina F7, även kallad Lydia.
Denna mina utvecklas i början av andra världskriget och tillverkas i 300 exemplar under åren 1941-1945. Den konstrueras av professor Weibull tillsammans med ASEA, som också tillverkar minorna.
Hur fungerar den då? Minan är en bottenmina med en akustisk sensor. Den fälls och lägger sig på botten tills ett fientligt fartyg passerar. Propellerljudet väcker då minan som stiger upp mot ytan för att anfalla fienden.
Minan är konstruerad i två delar. I den övre delen finns hydrofon samt elektriska och akustiska apparater. I den undre delen finns sprängladdningen och batteri. När ljud av en fientlig propeller hörs aktiveras batteriet som startar en motor som i sin tur påverkar en hydraulisk kolv som trycker ut en blåsbälg som gör att minan stiger mot ytan. När den bli påseglad påverkas en strömbrytare som gör att minan exploderar. Om den inte blir påseglad sjunker den ner till botten och inväntar nästa operation. Batteriet räcker till 60-100 aktiveringar under en period om tre månader.
Minan används fram till 1958 då den anses vara för komplicerad och svårhanterlig plus att det vid denna tid finns andra sorters minor som klarar samma uppgift.
Minan har registrerats i samlingarna med nummer MM 25 442.