Lodbasmätaren samlades in under vintern 2014 men registrerades i juni samma år. Sidan publicerades i samband med registreringen.
Det numera nedlagda kustartilleriet hade till uppgift att med hjälp av bland annat kanoner bekämpa fiendens fartyg för att hindra dem från att nå den svenska kusten vid ett invasionsförsök. För att lyckas med denna tämligen komplicerade uppgift krävs mycket, bland annat behöver artilleristerna veta det exakta avståndet mellan kanonen och målet. I modernare tid användes radar och laser vilka gav exakta värden på kort tid. Före den tekniska utvecklingen hade nått så långt var avståndsmätning besvärligare.
Olika avståndsmätare har därför använts sedan truppslagets bildande år 1902. Alla har de gemensamt att man utgår från matematiska principer om trianglar. En så kallad inbasmätare består av en stereoskopisk kikare där avståndet mellan linserna är känt. Den här artikeln ska dock behandla en annan mätmetod, så kallad lodbasmätning.
Marinmuseums senaste insamling är nämligen en lodbasmätare modell 1913. Vårt exemplar är tillverkat 1918 av firman Carlsson & Österberg i Göteborg. Lodbasmätare av denna typ var allt som oftast monterade i höga torn, så kallade teodolittorn, varifrån mätning kunde ske. Som visas av illustrationen och den matematiska formeln i bildspelet ovan är det essentiellt att veta vilken höjd avståndsmätaren står på för att beräkningen ska kunna göras. Därför göts stålplattor in i tornen som garanterade att höjden var exakt känd. Högt eller lågt tidvatten påverkade därför mätningen och då måste instrumentet justeras därefter. Illustrationen visar också att det kan vara tämligen komplicerat att vara artillerist. Kunskaperna i matematik får inte vara bristfälliga.
Lodbasmätaren riktades mot vattenlinjen på det fientliga fartyget och när det befann sig i hårkorset så var det bara att läsa av på skalskruven vilket avstånd det fientliga fartyget befann sig på. Det teoretiskt möjliga mätområdet är från 750 meter till 17 000 meter, men på grund av optikens kapacitet begränsades eldledaren till att mäta in mål som befann sig maximalt 5 000 meter bort.
Just den lodbasmätare som samlats in till Marinmuseum har en något speciell historia. Efter att den använts av Stockholms kustförsvar, så överlämnades den mot slutet av 1900-talet i pensionspresent till byrådirektör John-Erik Nilsson, som varit verksam vid Kungliga Marinförvaltningen och senare Försvarets Materielverk. Det gör lodbasmätaren ännu lite intressantare att ha i samlingarna.
Till föremålet hör också en reservdelssats, en instruktionsbok med utvikbara planscher, ett kapell och en förvaringslåda.
Lodbasmätaren med tillbehör har registrerats i samlingarna med accessionsnummer MM 25 326.a-f.
