Den politiska satiren runt U137

Intervjuare 1 [00:00:11]: Välkommen till Marinpodden. I dag ska vi prata om ubåtar, men med ett kanske lite mer ovanligt perspektiv. Vi ska nämligen prata med Anna Lundberg, som är genusvetare vid Linköpings universitet. Anna har intresserat sig för massmediernas behandling av dagarna i oktober-november 1981 när den sovjetiska ubåten U137 gick på grund utanför Karlskrona. Välkommen, Anna.

Talare 1 [00:00:32]: Tack.

Intervjuare 1 [00:00:33]: Din undersökning bygger på en analys av massmedias rapportering, och inte minst karikatyrer. Berätta mer.

Talare 1 [00:00:39]: Det var statsvetaren Cecilia Åse som hade ett stort projekt som handlade om svenska nationella kriser, och då var den här ubåtens grundstötning en sådan nationell kris som ägt rum i svensk samtid. Och när hon tittade på det mediala materialet så upptäckte hon att det förekom en hel del satirteckningar i den nationella dagspressen, och det förekom också bland journalister en munter ton när det här beskrevs.

Hon såg inslag av genusmönster som hon tyckte var intressanta, men hon visste inte riktigt vad hon skulle göra med det. Och eftersom jag har skrivit min doktorsavhandling om genus och komik så tog hon kontakt med mig och frågade: "Hur ska jag förstå det här? Kan inte du titta på det här?" Och så skickade hon över material, och det var ju jättespännande. Det fanns en hel del som jag tyckte det var intressant att gå djupare in på, så då gjorde jag det. Så gick det till.

Intervjuare 1 [00:01:48]: Men vad gör du med det här materialet?

Talare 1 [00:01:50]: Ja, jag använder ju en metod som kallas för närläsning. Man tar ett inte så stort material, utan man tittar i stället på det riktigt, riktigt noga. Då går man ner på ordnivå och på detaljer och så tittar man på: Vad betyder det när man använder de här orden? Vad förmedlar man till exempel till en läsare när man använder talspråk snarare än en mer korrekt nyhetsprosa? Vad innebär det när man jobbar med överdrifter? För det finns väldigt mycket överdrifter och förstärkande adjektiv i den här rapporteringen. Vad innebär det, vad är det för bilder man förmedlar? Så tittar jag noggrant på både text och bilder, och tittar på: Vad gör det med den här händelsen?

För som jag sa tidigare, det här var ju en kris, det var ju en otroligt allvarlig sak, och den skedde också under kalla kriget när Sverige låg klämt kan man väl säga mellan öst och väst. Situationen var ju en helt annan än vad den är idag och diskussionen om kärnvapen var också en helt annan än den är idag. Vad jag tittar på är ju då: Hur kommer det sig att man skrattade åt eller var road, talade på ett roat sätt, om den här väldigt, väldigt allvarliga händelsen? Varför gör man det? Hur gör man det? Vad finns det för inslag av genus, sexualitet, nation, manlighet, kvinnlighet? Såna saker tittar jag på i det här materialet.

Intervjuare 1 [00:03:30]: Jaha, vad kom du fram till då?

Talare 1 [00:03:31]: [skratt] Jag har kommit fram till lite olika saker. Jag har kommit fram till, och det är ju min analys, min tolkning av det här materialet... Alla de här skämtsamma stilmedlen som används, man använder till exempel de här krockarna - För det är ju nånting i den här situationen att när det fullständigt ofattbara händer och den här stora, stora världspolitiken i ett huj invaderar lilla, hemtama och rurala Blekinge, så blir det en sån krock. Och de här krockarna är nånting som lämpar sig väldigt väl att använda i humor. När det uppstår såna här krockar mellan det stora och det lilla, mellan det globala och det rurala, mellan det hemtama och det vaga och abstrakta, mellan det som man upplever som ordningsamt och kaos, när de här enheterna krockar, då skrattar vi, ofta. För då bygger man komik kring det. Det är som upplagt att bygga komik kring.

Och sen så är det ju också folk som gör bort sig. Det är ju inte bara ryssarna som råkar sätta sin kärnvapenbestyckade ubåt på grund, utan det är ju också den svenska militären som hade låtit ubåten komma fram så längt, ända fram till Karlskrona. Det är ju också nånting som vi skrattar åt, det är ju roligt när folk gör bort sig. Och ju mer makt de har som gör bort sig, desto roligare tycker vi oftast att det är. Att de som sitter där uppe på piedestalen med sin makt och sitt allvar faktiskt trillar ner mellan varven, det tycker vi ju också är roligt. Det har ju med makt att göra, naturligtvis, och hur makten fördelas i ett samhälle. Så då skrattar vi åt det. Och det gör man i de här sammanhangen: Man skrattar åt svenska politiker, man förlöjligar svensk militär, man förlöjligar amerikansk militär, man förlöjligar rysk militär, man förlöjligar ryska politiker. Så det var ju en enda stor skrattfest där ett tag. Vad man också kan se är ju då att det är en väldigt manlig affär. Det är ju nästan bara män som förekommer i det här sammanhanget. Det är ju så normaliserat i krig att det är en så manlig företeelse. Vi är så vana vid det så att det är nästan nånting man inte tänker på för att det är så naturligt. Men det är ju nånting man ser, att de som blir förlöjligade här är män.

Men det finns en satirteckning som publiceras tidigt i affären i Svenska Dagbladet, där man ser en kvinna som reser sig upp ur ett badkar, och det är ju Moder Svea. Moder Svea reser sig upp ur sitt privata badkar, och i samma badkar sticker där upp ur vattnet Leonid Brezhnev med ett periskop ur nån ubåt och har en stor kikare på magen. Och Svea är förskräckt och pekar bestämt att Brezhnev måste lämna hennes badkar, och Brezhnev ser också väldigt förskräckt ut eftersom han har blivit påkommen när han smygfluktar på den nakna Svea när hon badar i sitt badkar i godan ro. I det här så framträder då en, som jag tycker, väldigt intressant genusordning, som också återfinns i den här affären. Det vill säga att det är män som krigar, det är män som ska försvara, det är män som invaderar, och det är kvinnor som ska försvaras. Så Moder Svea, alltså nationen som ska försvaras men som är passiv, personifieras då av en kvinna, medan förövaren, den sexuella aggressorn, iscensätts av en man, en utländskt man, naturligtvis. Och så är det de svenska, goda militärerna och männen som ska försvara Svea.

Och här ser man ju då ett mönster av aktivitet och passivitet där män tillskrevs den aktiva rollen medan kvinnan blir väldigt passiv i sammanhanget. Det här ser man också hur det raljeras kring och förlöjligas. För det blir ju också intressant: Om man har en ordning som är naturlig och som går ut på att i krig, men också i fred, är det kvinnor och barn som är passiva och som skall skyddas, värnas och försvaras, och män som ska sköta det där försvaret, och också män som står för det potentiella hotet, då undrar man ju vad som händer om de här männen gör bort sig? För det gör de ju här. De går på grund och de misslyckas med försvar och det framstod som lite taffligt. Vad är det som händer då med våra naturgivna förväntningar på vad kvinnor ska göra i det här sammanhanget och vad mäns roll är? När det uppenbarligen inte funkar, vad händer då?

Intervjuare 1 [00:09:06]: Ja. Du har ju pratat om det här ämnet i olika sammanhang och skrivit en artikel i Marinmuseums antologi "Det dolda hotet". Vad har du fått för reaktioner på det här perspektivet? För det är ju ändå ett ganska ovanligt sätt att ta sig an ett militärt ämne och den här ubåtsincidenten?

Talare 1 [00:09:24]: Det är ju det också som är intressant, att det är ovanligt. Det säger ju också nånting om vad vi förväntar oss att vi ska tala om i det här sammanhanget. Vi ska inte tala om kvinnor och vi ska inte tala om komik och vi ska inte tala om sexualitet. Men den här bilden och flera andra är ju tydligt sexualiserade. Att det här intrånget, som det då talas om vid upprepade tillfällen i media, att det beskrivs i sexualiserade termer. Det finns kopplingar här och saker som vi tolkar in utan att vi tänker på det. Så att det är ett ovanligt perspektiv tycker jag stämmer till eftertanke. Jag är glad att jag har gjort det här.

Reaktionerna som jag har fått har varit väldigt olika. Det är många som tycker att det är intressant just därför att man får syn på saker. När man analyserar saker från ett lite annat håll så får man också syn på det som vi tar för givet. Det kallas för synvändor, att man bara "jamen så kan man också se på det här". Man får litegrann syn på det som vi själva tänker och gör varje dag. En del blir ju varse grejer som de kanske inte tänkt på. En blir provocerade förstås och det har jag förståelse för, för det här var en allvarlig sak, många var väldigt rädda. Jag minns själv att jag reagerade, jag tyckte att det var obehagligt. Människor berättade att de som faktiskt bodde här i Karlskronatrakten låg på natten och hörde flygen gå häröver och att det var djupt obehagligt. Men jag vill verkligen framhålla det att vi lever i en annan tid med en annan situation vad gäller krig och fred. Så det där har jag inga som helst problem med att förstå. Det som är viktigt är att de olika perspektiven kommer fram. Såsom jag läser de här skämtteckningarna och den här skämtsamma tonen, är att det delvis handlar om lättnad, att det var väldigt skönt att det ändå inte hände nånting. Och då kan vi skratta litegrann, "Oj, det var skönt, det var nära ögat!"

De flesta förstår ju och kan se att det här var en komplicerad händelse, och den måste förstås och skildras utifrån olika perspektiv och på olika plan. Sen finns det ju en del som tycker att det är supertramsigt, att man absolut inte ska hålla på med sån här forskning, och skriver om det i olika sammanhang. Men då vill jag framhärda i att det är viktigt att belysa de här sakerna utifrån olika perspektiv, och också titta på det lilla. Man kan inte bara titta på de stora aktörerna när det gäller konflikter och krig och fred, utan man måste faktiskt gå ner och titta på: Hur speglas det här på en demokratisk medial scen? För det spelar naturligtvis roll för hur vi tolkar saker, hur vi uppfattar dem, hur vi tänker om dem. Så jag skulle säga att den här förhandlingen om betydelse när det gäller politik och när det gäller konflikter, den pågår ju hela tiden, också i skämtteckningar.

Intervjuare 1 [00:12:50]: Om man leker med tanken att den här händelsen hade hänt idag, att en sovjetisk eller rysk eller annan ubåt hade gått på grund i svenskt vatten, hur tror du att massmediarapporteringen hade sett ut idag? Hade det varit någon skillnad eller hade man sett samma mönster?

Talare 1 [00:13:10]: Oj, det är en jättesvår fråga. Eftersom vi har ett helt annat medialt landskap, bland annat med sociala medier, där väldigt många fler aktörer kan gå in och skriva vad de tänker och tycker, och det går också väldigt fort. Det tänker jag mig också spelar roll, att det fanns ett slags fördröjning här. På den här utställningen som finns här där ubåten bland annat tas upp, där är det ju flera stycken som var inblandade som sa att det fanns inga mobiltelefoner, och bara en sån sak gör ju att allting blir på ett helt annat sätt.

Men vad gäller skämtsamheten och komiken... Komiken som form är ju svårstyrd och det är svårt att säga på förhand hur den skulle se ut, för den är så situationsbetonad och den dyker upp där man minst anar det. Det här är ju ett exempel på det, att man skojar om nåt som är så pass allvarligt. Så det är väldigt svårt att säga. Samtidigt som den är svårstyrd och svår att förutse så är det också så att det finns vissa grundelement i komik, och inte minst i politisk satir, som tenderar att se likadana ut oavsett i vilken tid vi lever. Jag skulle säga att det är jätteberoende av de aktörer som skulle gå in i en sån konflikt och vad komiken så att säga får att jobba med. För det måste ju uppstå situationer som lämpar sig för att handha på ett komiskt sätt, så det är jättesvårt att säga. Men politisk satir behövs ju och den finns ju jämt, så jag är ganska säker på att den skulle finnas även om nånting sånt skulle hända idag.

Intervjuare 1 [00:15:07]: Vi på Marinmuseum är ju naturligtvis väldigt intresserade av örlogsfrågor och ser gärna mer forskning kring det. Är det här ett ämne som du kommer att fortsätta arbeta med på något sätt, att intressera dig för marinen och marina frågor?

Talare 1 [00:15:24]: Ja, alltså nu när du säger det så. Det är ju väldigt lockande. Den lilla analys som jag har gjort är ju väldigt modest, en väldigt begränsad liten studie, men vi är ju några stycken som träffas och som pratar om det här ur genusperspektiv. Därför att jag tror att det saknas, jag tror att man skulle kunna göra mycket mer. Och det som är roligt med genusperspektiv i ett sammanhang där det kanske inte är så vanligt, det är ju att det finns en tendens att man kan vända upp och ner på väldigt invanda föreställningar. Och det tror jag att vi mår bra av, att vända upp och ner på saker mellan varven och se det ur ett helt annat perspektiv. Så ja, jag är lockad att skriva nånting mera. Om det blir komiken som jag tittar på, eller om det faktiskt blir de lokala reaktionerna från människor här runt i kring... Människor har berättat saker för mig sen jag började med det här som jag tycker är intressanta och som jag absolut skulle kunna tänka mig att gå vidare med. Men det är en fråga om tid och pengar. [skratt]

Intervjuare 1 [00:16:42]: Då avslutar vi den här Marinpodden och tackar dig, Anna Lundborg, för att du ville vara med och prata med oss idag.

Talare 1 [00:16:48]: Tack så mycket.