Fartygstyper

Under 1700-talet fanns en mängd olika fartygstyper och Chapman var intresserad av dem alla, från de största krigs- och handelsskeppen till små båtar och jollar. Toppen på hans karriär brukar anses vara det stora skeppsbyggnadsprogrammet i Karlskrona 1782–1785 då totalt 20 större fartyg (tio linjeskepp och tio fregatter) sjösattes under hans ledning på tre år, rekordfart med svenska mått mätt. Men han fortsatte att konstruera fartyg och genomföra experiment ända till 1808, det år han dog 87 år gammal.

I länken nedanför finns ett exempel från Chapmans kända planschverk Architectura Navalis Mercatoria från 1768 som visar olika typer av fartyg. 

Tackelritning från Architectura Navalis Mercatoria (extern webbplats)

Linjeskepp

Linjeskeppen var de seglande flottornas största fartyg. De hade två, ibland tre och i ytterst sällsynta fall fyra hela batteridäck, det vill säga däck helt bestyckade med kanoner från för till akter.

De minsta linjeskeppen hade cirka 50 kanoner och de största över 100 med en besättning på mellan 350 och 1 000 man. De var byggda för att kunna slåss enligt linjetaktiken, vilket innebar att fartygen i en flotta seglade på linje efter varandra och slogs så mot fienden. På så sätt kunde de få så många kanoner som möjligt att bära mot fienden samtidigt som fartygens svagt bestyckade för och akter skyddades av den egna flottans fartyg.

Skulle striden gå dåligt kunde de dra sig tillbaka under ordnade former. Flottans fartyg var bland det dyraste staten hade vid denna tid så man ville absolut inte förlora dem.

Mot slutet av 1700-talet blev linjeskeppen i Europa allt större, men de stora tredäckarna fortsatte att vara relativt få. I Storbritannien och Frankrike utvecklades istället standardtypen av linjeskepp till att bära totalt 74 kanoner fördelade på två hela däck samt några på back och skans. Detta ansågs vara den bästa avvägningen mellan eldkraft, skydd och rörlighet.

För svensk del tänkte af Chapman annorlunda när han 1780 deltog i den grupp sjöofficerare och riksråd som skulle besluta om nya fartygstyper för flottan. Han och chefen för skärgårdsflottan Henrik af Trolle menade att svenska linjeskepp borde bära endast 60 kanoner för att bättre passa i de grunda vattnen i Finska viken och vid Köpenhamn, där de troligen skulle behöva operera. Tanken var att små men tungt bestyckade linjeskepp skulle kunna stödja skärgårdsflottans och arméns operationer samtidigt som de skulle kunna möta andra linjeskepp i vanlig linjestrid.

På Digitalt museum kan du läsa mer om Chapmans linjeskepp. Artikel hittar du här nedanför.

Artikel om Chapmans linjeskepp (extern webbplats)

I länken nedanför kan du också läsa om Dygden, ett av de tio 60-kanoners linjeskepp som byggdes under Chapmans ledning i Karlskrona 1782–1785 och som nu ligger som vrak utanför Karlskrona. 

Artikel om Dygden (extern webbplats)

Fregatter

Fregatterna var mindre än linjeskeppen, oftast med ett täckt batteridäck och mellan 20 och 50 kanoner och 100–350 mans besättning. Men de var precis som linjeskeppen tremastade och fullriggade. ­De fungerade oftast som flottans tunga kryssare, det vill säga de seglade ofta ensamma och användes för spaning, kommunikation, eskortering av handelssjöfarten och för anfall mot fiendens sjöfart.

I sjöslagen var deras uppgift framförallt att vidarebefordra signaler mellan linjeskeppen. Detta berodde på att linjeskeppen seglade efter varandra på linje och därför inte såg mer än skeppen närmast framför och bakom det egna skeppet. Det försvårade för flaggskeppets signalering, men gick att lösa då fregatterna låg utanför linjen, där alla linjeskepp kunde se dem. Därifrån vidarebefordrade de flaggskeppets signaler genom linjen.

I de fall där linjeskeppen var för få för att fylla ut linjen kunde tunga fregatter, till exempel Chapmans 40-kanonersfregatter av Bellona-typ, även delta i linjestriden.

I länken nedanför kan du läsa mer om af Chapmans fregatter.

Chapmans fregatter (extern webbplats)

I en annan artikel kan du läsa om slaget vid Hogland 1788 som skulle bli elddopet för Chapmans linjeskepp och fregatter. Här kan du också se hur slaglinjerna såg ut med de stora linjeskeppen och tunga fregatterna i linjen och mindre fregatter och fartyg utanför linjen.

Artikel om slaget vid Hogland (extern webbplats)

Kutterbriggar

Chapman ritade även en del av flottans mindre fartyg, till exempel några kutterbriggar under 1789, 1790 och 1803. Kutterbriggen var en fartygstyp som mot slutet av 1700-talet kom att utgöra en del av flottans lätta kryssare. Bestyckade med upp till ungefär 20 kanoner och riggade som briggar, med två master och rår på bägge masterna, utgjorde de en fartygstyp som kunde spana, leverera meddelanden och försvara handelsfartyg mot kapare men samtidigt var billigare i drift än fregatter och linjeskepp.

Dessa fartyg fick sällan några ”ärorika” uppgifter utan användes för mer vardagligt arbete. De är därför mindre kända än andra fartygstyper, men bidrog till att öka flottans flexibilitet. Att de är mindre kända märks särskilt tydligt på att det finns få bevarade modeller och ritningar. Intresset för flottans mindre fartyg har helt enkelt inte varit särskilt stort. Dessutom har få forskare bemödat sig med att skriva om dem.

En av Chapmans kutterbriggar fick det lite märkliga namnet Vänta Litet. Hon sjösattes 1803 och var i tjänst till 1845 då hon såldes. På Marinmuseum berättar vi historien om Per Wilhelm Cedergren, en marinmålare som i sin ungdom tjänstgjorde som skeppsgosse i flottan. På en av hans målningar finns denna text påförd: "Gatlopps-Dans. Minnen från min Ungdom å Briggen Wäntalitet. Hej hoppsan, lustigt lif i dansen, nu tror jag daggen skönt ska smaka. Så vist som jag är skeppar Bladin, skall jag allt sattyg ur er laka." Livet som skeppsgosse var ofta hårt. Målningen nedan är gjort av Per Wilhelm Cedergren, finns på Digitalt museum.

I oktober 1821­ seglade Vänta Litet mot Medelhavet. Den 28 december råkade hon ut för en svår storm och förlorade en stor del av riggen, men lyckades ta sig in till Bordeaux för reparationer. Därefter gjorde hon under hela 1822 och början av 1823 flera besök i Nordafrika för att transportera svenska konsuler till Tanger och Tripoli och för att konvojera ett fartyg med presenter till bejen av Tunis. Sverige hade konsuler och levererade presenter till dessa stater för att de skulle gå med på fred med Sverige och låta bli att kapa svenska handelsfartyg i Medelhavet. I augusti 1823 var Vänta Litet tillbaka i Karlskrona.

I Sjöhistoriska museets samlingar finns två målningar som föreställer Vänta Litet under denna resa, varav en visar briggen i stormen 1821. Målningarna är utförda av I. T. Byström 1839. Han kan ha varit med ombord. Se målningarna på Digitalt museum i länkarna nedanför:

Målning Vänta Litet (extern webbplats)

Målning av briggen i storm (extern webbplats)

Skärgårdsfregatter

Chapman var mycket för att testa nya fartygstyper som skulle fungera bättre än de tidigare. Särskilt tydligt var detta genom hans arbete i skärgårdsflottan, den del av det svenska sjöförsvaret som ansvarade för kustförsvaret.

De stora linjeskeppen och fregatterna seglade och slogs på öppet vatten, men var mindre lämpade för strid i skärgårdar. Här användes istället roddfartyg. Under 1700-talet hade galären fått ett nytt uppsving i Östersjön eftersom den var lämpad för skärgårdskrig, men den hade en del brister som Chapman försökte lösa. Den krävde stor besättning men hade en ganska begränsad bestyckning och var dessutom inte särskilt sjövärdig.

Som skärgårdsfartyg med mer artilleri användes istället så kallade skottpråmar, fartyg som var byggda för att kunna bära många kanoner samtidigt som de var så grundgående att de gick att använda i skärgårdarna. Men skottpråmarna var otympliga och gjorda för att ligga stilla i strid, som ett slags befästningar som gick att flytta på mellan striderna. Chapman konstruerade därför ett antal typer av skärgårdsfartyg som kallades för skärgårdsfregatter och de var tänkta att lösa den svåra balansen mellan rörlighet i skärgård och stark bestyckning.

Chapmans konstruerade fyra typer av skärgårdsfregatter som fick namn efter finska landskap plus ett stort antal specialfartyg. Skärgårdsfregatterna såg rätt olika ut, även inom de fyra typerna, men hade de klara fördelarna jämfört med galärerna att de var sjövärdigare, krävde mindre besättningar och kunde bära mer förråd. Detta gjorde dock fartygen mer djupgående och mindre rörliga än galärerna. De kom därför likt de gamla skottpråmarna mest att användas som artilleriplattformar som utgick från förutbestämda lägen.

I länkarna nedanför kan du läsa mer.

Om Galärer på Digitalt museum (extern webbplats)

Om skärgårdsfregatterna på Digitalt museum (extern webbplats)

Kanonslupar och -jollar

I slutändan blev skärgårdsfregatterna inte någon succé. Även de var trots allt för stora och otympliga för att passa skärgårdsflottans behov. Desto mer lyckade blev en annan av Chapmans idéer, nämligen att satsa på små båtar med en eller ett par tunga kanoner ombord. Den grova pjäsen kunde skada även stora fartyg, men eftersom båtarna var så små blev de svåra att träffa. Dessutom kunde de byggas snabbt och i stort antal. Medan örlogsflottan hade cirka 25 linjeskepp kunde skärgårdsflottan rusta uppåt ett par hundra kanonbåtar av olika typer. Chapmans ritningar spreds till både Frankrike och Danmark och kanonsluparna kom på så sätt att bli en – för en svensk typ – ovanligt stor succé även utomlands.

I länken nedanför kan du läsa mer:

Om skärgårdsflottans båtar och mindre fartyg (extern webbplats)

I andra slaget vid Svensksund i juli 1790 kom skärgårdsflottan, och då särskilt kanonbåtarna, att visa sin effektivitet. Den svenska segern mot den ryska skärgårdsflottan brukar räknas som Sveriges största sjöseger. Läs mer i länken nedanför.

Om slaget vid Svensksund (extern webbplats)

Kungliga och civila fartyg

Chapman ritade inte bara stridsfartyg utan arbetade även med civila fartyg och olika specialfartyg för kungligheterna. Flera föremål från dessa fartyg finns bevarade, ett par båtar finns till och med kvar i sin helhet. Han var under en period delägare och konstruktör vid Djurgårdsvarvet i Stockholm och konstruerade där bland annat ostindiefarare.

Hans stora planschverk Architectura Navalis Mercatoria från 1768 behandlade framförallt olika typer av handelsfartyg och fick stor spridning internationellt. Länge ansåg man i Sverige att detta verk var ett av de mest framstående inom skeppsbyggeriet överhuvudtaget, men nyare forskning har visat att planschverket trots allt inte var så värst nyskapande. Men spridning fick det. Här kan du läsa mer om planschverket, om Chapmans tid vid Djurgårdsvarvet och om de kungliga farkoster han konstruerade.